That blogg is not dead, which can eternal lie.
And with strange aeons, even death may die.
——————————————————
Precis som Cthulhu är min blogg inte död.
Den är bara nedfrusen i en grotta djupt nere i sydpolen.
Och precis som Cthulhu kommer den återvända när tiden är mogen, det vill säga så fort jag är klar med mitt jävla sommarjobb (och därmed gör annat än att måla och sova).
Tills dess, fuck you.
Inom några minuter får jag (två) gäster och vi ska se Coraline, men innan vi bunkrar upp med godis och börjar se filmen vill jag snabbt skriva lite skit.
För det första: Tetris fyller 25 år denna vecka. ”Jaha?”, tänker du. Well, chansen är jävligt stor att jag spenderat mer tid med Tetris än vad jag någonsin spenderat med dig så detta är stort. För mig. När jag för något år sedan började spela Tetris DS satt jag så länge på toa och spelade att jag inte kunde ställa mig upp sedan för benen fastnat i sin 90-graders position. Vilket inte var något negativt, det tvingade mig att spela ännu mera.
Första gången som jag spelade Tetris var när grannflickan lånade ut spelet till mig som liten. Jag förstod inte konceptet då, jag ville hellre slå ihjäl monster som Link i Link’s Awakening. Ung och dum var jag, med andra ord. Det tog faktiskt många år innan jag började spela Tetris och insåg att fan, det här är det bästa spelet någonsin.
Så simpelt.
Så beroendeframkallande.
SÅ FARLIGT BEROENDEFRAMKALLANDE – HERREGUD REHAB TACK
Hur som helst, 25 år nu och inget pusselspel har hittills toppat Tetris. Sjukt att ribban sattes så högt så tidigt.
Tack Alexey Pajitnov, din sjuke ryss som kom på Tetriskonceptet. Du har gjort mer för världen än vad Dostojevskij någonsin gjorde.
Tack Mihara, som gjorde ett spel av den galna ryssens koncept.
Och tack SEGA, som gjorde ett arkadspel av skräpet.
Ha den’ äran.
http://www.youtube.com/watch?v=gxK1KDSvNm0&fmt=18#t=2m00s
Här, se vackra Utada Hikaru spöa nördar i världens bästa spel.
Fick tillbaka min uppsats i Retorisk Analys och slutresultatet… G+
Anledningen? Jag skrev för otorrt.
”Ditt språk är korrekt och roande, men passar inte i en vetenskaplig uppsats.”
Förlåt; Jag visste inte att man måste vara en dålig skribent för att kunna skriva en vetenskaplig uppsats. Nästa gång skriver jag bara korrekt och inte roande. Alls. Ska vara exakt lika tråkig som alla andras.
Herregud.
För första gången sedan jag kom till Uppsala saknar jag min källare.
Min mögliga, sunkiga, fuktiga men framförallt kalla källare.
Kylig, sval, blackmetal-frostig, isig, frisk och ouppvärmda källare.
Så långt under marken att myggorna inte tar sig dit. Endast spindlarna vågar sig ned dit, men i och med att inga flygfän gör det dör dem lika snabbt som dem spinner ett nät.
Så kall att Shadow Moses ter sig varmt.
Så kylig stämning som bara ett internskämt kan skapa, på en fest där ingen förstår sagda internskämt.
Min underbara dungeon.
Mitt studentrum däremot har mycket att lära när det kommer till att hålla sig kall. Det är så varmt här just nu att jag inte kunde spela Guitar Hero nyss för jag blev så svettig att fingrarna bara gled runt på knapparna. Jag tog fram osten för att bre en macka, men när jag väl hittade osthyveln hade osten redan smält. Innan jag började skriva det här skräpet stod jag intill en öppnad frys och kyl och gned mig mot mina kalla varor (typ sant). Jag började klä på mig shorts och skjorta för att åka och bada då det slog mig, det finns ingenstans att bada här i Uppsala.
Skjut mig.
Jag har sommarlov och jag önskar att den svarta vintern kommer tillbaka. Jag har också väldigt tråkigt på grund av redan nämnda sommarlovet. Det är svårt att ställa om sig efter veckor av studier och annat.
Nu börjar folk försvinna en och en, även jag ska väl börja bege mig hemåt (till Mora) snart. Men jag vill egentligen inte åka, även om mitt studentrum är en jävla ugn. Även om det inte finns några sjöar här, även om Flogsta snart blir en spökstad, så vill jag stanna. Åtminstone ett litet tag till.
Jag kommer att sakna Fyrisån, att ständigt se domkyrkans spiror och dricka för dyr portello på ett café som säljer endast för dyra varor, där mitt Mastercard skriker i ren panik varje gång det dras i deras helvetesmaskiner och gråter som en våldta… metaforen gick i överstyr.
Hur som helst är det sommarlov nu, på riktigt. Det har ännu inte riktigt sjunkit in, men snart så. Nu ska jag ta och starta en tvätt och fundera vad jag ska göra när kvällen kommer. Bio? Ta en promenad? Vi får se, det visar sig. Spelar egentligen ingen roll, att existera är det viktigaste.
Blogguppdateringar oftare från och med nu, helt plötsligt fick jag fan fritid.
Spillde ganska nyligen ”typ” kokhett vatten över det området som man inte borde spilla kokhett vatten över. Åtminstone inte om man vill ha barn i framtiden. Som tur är slet jag av mig mjukisbyxorna i tid så jag tror inte att jag kommer bli steril.
Men kanske.
Sak samma, jag antar att det var ett tecken från Gud att antingen ta tag i skolarbetet eller blogga och… klart som fan Gud vill att jag ska blogga.
Så jag bloggar.
Jag önskar jag hade tid och ork att skriva 7 sidor om Metallica: Ni vet, på samma sätt som jag skrev 7 sidor om Slayer/Amon/Mastodon men inte en chans.
Min fingrar är trötta, mina ögon torra och mitt te tog abrupt slut (kokar nytt nu).
Därför får det bli en kortis till berättelse.
Försenad som vanligt kom jag till tågstationen där Kim väntade med min biljett (då jag minuterna innan panikslaget ringt och bett honom köpa en biljett mig så jag bara kunde kasta mig på tåget). Och det var det jag gjorde, kastade mig på tåget, där Kim väntade med en biljett: Tack gode Gud. Snålvarg som han är så var det första han sa också: ”DENNA SKA DU BETALAAA” – Den första av många snålvarg-kommentarer denna kväll. Tänker inte ens nämna resten men brr, han blir bara värre och värre.
Tågfärden gick helt utan problem, framme i tid. God tid.
Vid centralstationen i Stockholm var det dags att käka upp sig ordentligt inför kvällen, man vill inte vara hungrig under en konsert. Men man vill samtidigt inte få magont, så här gällde det att väga varje tugga noga.
Det blev McDonalds, precis som sist då vi var i Stockholm på en spelning. Tradition på gång? På grund av brist av platser på ”restaurangen” fick vi lov att sätta oss bredvid en stins (eller vad nu yrket heter, de som blåser i visselpipor och surt går och kollar biljetter), dålig stämning i början. Sedan knäckte han ett skämt, vi knäckte ett skämt, skämt knäcktes och den dåliga stämningen var lika knäckt. Han var göteborgare och jag hade svårt att höra vad han sa men han ska få en eloge; en trevlig stins! Sånt finns bara inte. Han drog ett ras-skämt också, men ja…
Efter maten tog vi tunnelbanan till Globen: Även det gick smärtfritt, precis som förra gången var det tydligt att Metallica var i stan. T-shirts über alles och om man hörde en mobil ringa var chansen stor att signalen var en Metallica-låt. Och precis som förra gången var det bra stämning i luften, man kunde nästan sträcka ut tungan och känna smaken av den.
Förhoppningsvis skulle inte spelningen ställas in på grund av ett (ett!) mäktigt ostron dock, precis som förra gången.
När vi kom in i Globen möttes vi av tre trevliga överraskningar: Vi fick en gratis tshirt och ett kort så vi kunde ladda hem dagens spelning från Internet dagen därpå. Awesome, kanske inte värt den väntan vi tvingats att utstå men fortfarande. Gratis är gott. Trodde jag; Kim blev arg för den tshirt han fick gratis (GRATIS) var XL och inte Medium så att den passa honom. Att alla tshirts var XL spelade ingen roll, han krävde en Medium.
Nog om Kims snålhet, mer om Metallica (jag låtsats som om förbanden inte existerar för de är inte värdiga mina fingerrörelser).
De var fantastiska. Så klart, de är Metallica. Jag skulle inte kunna vara partisk för fem öre om jag skulle recensera dem, de skulle kunna spela ackustiska country-covers i 2 timmar och jag skulle ändå ge dem 5 stjärnor i betyg för jag älskar dem lite för mycket. Men de var verkligen bra.
De öppnade med öppningslåten (That was just your life, That was just yoooour life ♫) från nyaste albumet, som också är en av de bästa låtarna från samma album. Oooh vad volymen var hög, oooh vad det låter bra, oooh vilken jävla ljusshow. Bra skräp. De följde upp med andra låten från samma album (The end of the Line) – också en bra låt, inte fullt lika bra som låten därpå, men fortfarande en solid kandidat på setlistan.
Och sedan kom första ”klassikern”.
Du-du-duuu ♫
Dundi dun dun ♫
Dun dun dun ♫
For Whom the Bell Tolls från andra albumet, kanske den bästa låten under hela natten. Publiken som somnat lite (det bli ju trots allt så när nyare material spelas) vaknade till slut till liv och jäääklar vilket drag. Refrängen på 5 ord (titeln) överröstade bandet gång på gång, gåshudsvarning som fan. Hade kunnat betala tusen spänn bara för att få höra den låten.
Eller kanske inte, men nästan.
Sedan är resten av natten lite luddig, det blev väldigt mycket från Death Magnetic (5 låtar) vilket… var både kul och tråkigt. Det är ju ett bra album men de låtarna är så långa, jag tar hellre 2 korta låtar än en lång. Framförallt när balladen The Day That Never Comes började spelas kände man att fan, ”Whiplash istället kanske?” eftersom man visste att One också snart skulle komma: De är så lika varandra. Någon av de två låtarna borde ha försvunnit i förmån för något annat.
Men nu lät jag jävligt negativ, några andra positiva saker (som är så positiva att någonstans återuppstod en död kattunge precis just nu).
Master of Puppets. Vilken. Jävla. Låt.
Jag gillar inte ens studioversionen så mycket; överskattad. Överskattat album också för den delen – därmed inte sagt att varken låten eller albumet är dåliga, men de är inte all that. Men fortfarande: Att höra Master of Puppets live det var… som en bal på slottet, magiskt. En liten cool akt på scenen som pågick i ungefär 2 sekunder var under denna låt också; James Hetfield spelar ett av öppningsriffen, släpper gitarren och kastar armen runt sig och pekar på Kirk Hammet som står på andra sidan scenen och mörkret lägger sig över Hetfield – Kirk spelar sin del av öppningsriffet – och James hoppar in igen fast då står han flera meter från platsen innan (om ni vill spola till tillfället i låten så är det kring 00:53). Hur rörde han sig så snabbt? Ohmygawd.
Subtilt, men jääävligt coolt. Blundade man en sekund skulle man missa det.
Sedan var låten 9 minuter av ren jävla musikglädje, tar tillbaka det jag skrev. Är inte överskattat för 5 öre. Smaka på låten så kommer ni se, mer är allt ni behöver, dedikerad till, hur låten ska döda dig (intärnskämt woo).
Förövrigt, vem fan får för sig att spika (eller något) 00:04 på kvällen? Flogsta gör mig förbannad ibland.
Hur som helst…
Master of Puppets var hur bra som helst, en annan låt som gav samtliga män i lokalen en resning var nog…
Nå, en låt som kanske inte delade ur resningar men var jävligt kul att de spelade var när de jammade Frayed end of Sanity och publiken oo:ade med, för att sedan hoppa in i Am I Evil, en av mina favorit-covers. För att sedan hoppa in i Motorbreath.
Vilket var mums som få.
Life in the fast lane is just how it seems: it’s hard and it’s heavy, it’s dirty and mean. ♫
Pubertala lyrisk, men ack så bra live. Önskar Metallica gjorde en Iron Maiden och turnerade bara med material från deras 4 första album för dessa låtar är verkligen sooo good.
Seek & Destroy var bra som vanligt, likaså Enter Sandman. Allsång på Nothing Else Matters bla bla och Holier Than Thou var förvånansvärt och jävligt kul att se live (spelas inte ofta)
Meeen vad viktigare är, en annan raritet dök upp…
När öppnings-signalhornet (vad det nu ens är) för denna låt ekade genom lokalerna (och ett rött sken lade sig över hela jävla globen) dog folk och återuppstod. Gång på gång. Ganska imponerande att ett enda ljud kan säga så mycket. Bland annat ”Ooooooo vi kommer snart att spela kanske den, den bästa introlåten från ett album någonsin. Känner ni den där gåshuden över era kroppar? Det är inte gåshud, utan små svarta hål som täcker hela er kropp – nu kommer Lars trummor, vi ses”.
Blistering of Earth
Terminate its Worth
Deadly Nicotine
Kills What Might Have Been
Callous Frigid Chill
Nothing Left to Kill
Never Seen Before
Breathing Nevermore
Never
”Haha”, tänker ni. ”Du överdriver, din hyperboliska lilla nolla”.
Men det gör jag inte, om något underdriver jag. Ni var inte där. Folk grät, eller borde ha gråtit.
Med det sagt…
Well, det var nog allt? Jag ger natten en 5/5 – nästa gång Metallica är i stan kommer jag återigen vara där, och kommer återigen att betala ockerpriser om jag så måste.
PS. SPELA CREEPING DEATH DÅ KANSKE? DS.
Efter en hård dag på jobbet gillar James att chilla på en förstärkare
Dags att lägga sig, klockan är 02:12 och det är den 4:e majtallica.
Metallica.
Idag.
Det har fortfarande inte sjunkit in, inte för fem öre.
Dumt att försöka börja blogga kring Valborg av alla tillfällen, mycket som händer nu (busy, busy). Kan ta mig tid för en liten anekdot dock, för Alex skull om inte annat.
I hissen idag mötte jag beatjejen igen. Det är synd att jag inte bloggade första gången jag träffade henne, för så länge sedan nu. Det var första veckan i Uppsala om jag inte minns fel; min första kärlek i Uppsala också. Den första av typ 7st (den 7:e blev jag tillsammans med). Det var en vacker januaridag som vi träffades i hissen, hon bar en burk full av bearnaisesås (försök stava det) och jag öppnade munnen och:
”Ooh, en burk bea” – för jag hatar tystnaden i hissar.
”Öh, ja” – svarade hon.
Den dåliga stämningen var ett faktum. ”Knytkalas?”, fortsatte jag och försökte reparera situationen medan paniken kröp i mig likt en mask i ett äpple. ”Typ”, svarade hon kort och tittade undan. Men sluta och ge mig något att arbeta med förfaaan, jag är osocial från början, gör det inte svårare än vad det behöver vara lilla flicka. Vad jag sade sen minns jag inte, men jag minns att hon skrattade. Ibland är jag en sån jävla lustigkurre.
Det var då jag blev kär också (jag älskar alla som skrattar åt mina… ”skämt”). Efter den gången har vi då och då mötts i hissen, chit-chattat litet, sedan gått åt skilda håll. Det finns två utgångar på bottenvåningen, jag ser alltid till att gå ut i den motsatta sett till den hon använder. Jag klarar av att vara social de där sekunderna i hissen, men utöver det? Inte en chans.
I varje fall träffade jag hiss-flickan – beatjejen – idag. Jag log, hon log, alla log. Jag frågade henne ur hennes Valborg varit och hon mörknade och sa att det sög, hon hade kommit på sin pojkvän som varit otrogen och spenderat hela kvällen med att gråta
Yeaaaaah, inte det svaret jag förväntade mig eller ville höra. Vad svarar man på sånt egentligen? ”Son of a bitch”, tänkte jag och bet mig själv i läppen, försökte panikslaget komma på något bra att säga. Att rycka på axlarna och säga ”not my problem” har sin tid och plats, detta var varken tiden eller platsen, så istället sa jag bara: ”Låter som sämsta Valborg någonsin?”
Hon mumlade bara fram sitt ”mm”, sedan var hissen nere och vi gick åt varsitt håll. Kanske var hennes sämsta Valborg, var i varje fall min sämsta hissfärd.
Metallica om 2 dagar, puss & hej.
Den 28 april år 2009 började Stefan blogga igen.
(Och antalet som brydde sig kan man räkna på hans fars ena hand, och den saknar ändå ett finger)
Dags att skriva om söndagen, problemet är att jag inte vet var jag ska börja. Mycket hände, och jag skulle kunna använda hur många superlativ som helst för att beskriva vissa saker. Kims jävla snålhet, till exempel. Den kräver mer superlativ än vad jag har i mitt ordförråd. Jag tror ärligt talat mer än hälften av våra konversationer handlade om hur Kim skulle slippa betala tillbaka sina 400kr han var skyldig mig. Eller hur han skulle kunna komma undan med att betala ditt och datt (han insisterade att vi skulle låtsas sova för att slippa betala en tågbiljett osv). Men det är oh-kay, jag älskar dig ändå. Trots att du försökte reducera din skuld för att du tappade bort en tidning; jag hade inget med borttappandet att göra, men ändå skulle jag få lov att betala för ditt misstag? Jag förstår fortfarande inte logiken din lilla jävla…
Men där börjar inte historian, den börjar i Mora långt ifrån snål-Kim. Dagen innan jag skulle åka (natten till söndagen) sa jag till mig själv att jag skulle ta det lugnt och lägga mig tidigt.
Eller vänta, historien börjar inte där heller utan flera veckor tidigare.
Jag har varit så taggad inför den här spelningen (Slayer) att jag för några veckor sedan tog reda på exakt vilka låtar som skulle spelas på söndagskvällen. Det är ovanligt att ett band spelar olika låtar varje kväll så bara jag tog reda på vad för setlist de hade på den första spelningen under denna turné så skulle den setlistan också vara relativt rätt, om inte rätt till 100%. Problemet var att ingen av de recensionerna/åsikterna jag hittade förtäljde setlistan. I bästa fall skrev de bara något i stil med vilka låtar de gillade bäst. Vad gjorde jag då? Eminenta last.fm har en funktion där användare kan skriva vilka spelningar de varit på, så jag började söka upp personer som varit på den turnén jag skulle på och krävde att få veta vad som spelades. De flesta minns bara brottstycken och absolut inte i vilken ordning låtarna spelades, men sakta men säkert började jag bygga upp en setlista som i slutändan skulle bli korrekt. Det var minst sagt fruktansvärt jävla jobbigt. Framförallt då jag ville ha låtarna i rätt ordning också.
Och inte bara huvudaktens (Slayer) setlista, utan även förbanden.
Varför jag gjorde mig det här besväret? Det är alltid mycket, mycket roligare att lyssna på låtar man ”kan” på en livespelning. Det finns inget värre än att stå och fundera på vad fan det är för sång som spelas, och det är sällan en låt är bra första gången man hör den. Tycker att det inte är rättvist mot bandet som spelar att förvänta sig en bra spelning om man samtidigt inte hört en enda låt från bandet i fråga. Faktum var att jag inte ens hade lyssnat på Slayer överdrivet mycket – huvudakten – så det var på tiden att jag började studera de ockulta amerikanernas låtar en gång för alla och inte bara låtar från deras album Reign in Blood. Mastodons låtar kunde jag allihop från början dock, de var för min del den största anledningen till att jag över huvud taget ville till Stockholm. Amon Amarths låtar var jag också från början relativt bekanta med, så det var till stor del Slayer jag fick lov att börja ”hårdlyssna” (ni vet, man lyssnar, fast hårt) på. Och hårdlyssna gjorde jag, varje dag. När jag sprang, satt framför datorn, gjorde ingenting, städade, såg på film: Lyssnade konstant på dessa band och deras setlists. Till slut satt låtarna i hjärtat och i ryggraden, precis där de skulle sitta. Dags att åka till Stockholm.
Om ni undrar varför jag aldrig nämner Trivium som också var/är med på denna ”mini-festival” är det därför de killarna tråkar ut mig utan dess like. Jag gav deras nyaste album Shogun en chans men fan, jag kan inte lära mig fyra bands setlist. De bleknar i jämförelse med de övriga banden enligt min korrekta åsikt, även om de är sista bandet ut innan Slayer då de också är näst-populärast av banden (sett till albumförsäljning). Albumförsäljning är dock inte lika med bra musik, Trivium skulle bli en vilostund innan Slayer (om de inte lyckades hålla kvar mig det vill säga).
Då jag nu berättat om min strävan att kunna alla låtar inför den här spelningen så är vi återigen tillbaka på lördagskvällen inför söndagen. Jag sa till mig själv att jag skulle ta det lugnt och i början gjorde jag bra ifrån mig. Missade en fest i rädsla att jag skulle på något sätt förstöra för mig själv inför söndagen. Inte så jävla hårdrock att missa en fest kanske men jag är en rädd liten räka. Dock gick det snett lite senare. Jag ville lägga mig 23:00/24:00 då jag skulle upp klockan åtta dagen efter men det gick dåligt. Minst sagt.
Det var något jävla youtube-jippo (”youtube live”) som höll mig vaken till typ 03:00. Först ville jag bara se Kate Perry(s bröst) som började 00:00, sedan såg jag att de utannonserade ett nytt ”Charlie the Unicorn” klipp så tänkte att ”Vafan, det måste jag se”. Tror det visades 02:30 till slut och det var ungefär en minut långt. Satt jag uppe i några timmar för att se ett klipp på en minut? Skjut mig. Sedan stannade jag uppe ytterligare 30 minuter där jag gjorde i regel ingenting.
När jag väl kom i säng kunde jag inte sova då jag var för speedad inför morgondagen. Mitt ”komma i säng i tid” hade misslyckats. Kapitalt. Jag borde ha gått på festen.
Sömndrucken som fan satt jag dock på tåget i tid dagen efter och svajade fram och tillbaka i sätet innan jag somnade. Jag skulle till slutstation så oron över att jag skulle missa ”min station” fanns inte. Ganska snart vaknade jag dock och kunde inte somna om, vilket var synd, det finns ingenting tråkigare än att åka tåg. Så jag plockade fram mp3-spelaren och lyssnade på ni-vet-vad och vid varje slutstation bad jag till Gud (lyssnade på Slayer och bad till Gud? Oh the irony) att ingen skulle sätta sig bredvid mig.
Och skulle någon sätta sig bredvid mig så snälla, låt det åtminstone vara en snygg tjej.
Att någon skulle sätta sig bredvid mig var oundvikligt; desto närmare Stockholm vi kom desto fullare blev tåget. Och till slut kom det någon, problemet var att jag inte var där då. Någon station innan Sala gick jag ut för att ta en nypa luft medan tåget stannade, när jag gick in igen satt två tjejer på ”min plats”. Uppenbarligen vänner. I vanliga fall hade jag inte separerat dem utan helt enkelt tagit en annan plats men nu var tåget för fullt, så vänligt men bestämt sa jag att jag hade en bokad plats där de satt. De tittade på mig med tomma ögon, sedan på varandra. Det såg ut som jag hade krossat dem, spottat på dem och sedan sparkat på dem liggandes. Resignerat reste sig hon som satt på min plats upp och sa olyckligt till sin kompis: ”Vi syns i Uppsala”, varpå hon gick iväg. Den blick av hat jag fick från personen som satt kvar kändes som en vass istapp rakt i hjärtat. Sakta satte jag mig ned med dunkande hjärta, det var riktigt dåliga vibrationer i luften. Jag försökte lätta upp stämningen genom att starta någon form av konversation men det var omöjligt. ”Studerar du i Uppsala eller?”, frågade jag glatt och fick ett blankt ”Nej” till svar. Inget mer. Hon stirrade bara framför sig. Panikslaget försökte jag hitta på något annat att säga. ”Rena Day After Tomorrow där ute nu. Jag har en kompis i Uppsala som varnade mig för att det var snöstorm där. Jag hoppas du slipper gå långt när du kommer fram”.
Och det enda svar jag fick denna gång var ett: ”…mm”
Fuck it tänkte jag, och satte surt i mp3-spelaren i öronen och såg till att volymen var riktigt hög så hon skulle störas av min jävla diskant. Sura människa. Sedan blundade jag och såg till att det fanns en osynlig barriär runt omkring mig. Ville hon mig något? Synd; jag varken hör eller ser dig. När jag sedan slog upp ögonen såg jag någon hemskt snett framför mig. Hennes kompis var rakt i mitt synfält och hon stirrade på mig. Så fort vi fick ögonkontakt vände hon bort blicken fortfarare än vad en muslim skriker Jihad. Obehagligt, tänkte jag och blundade igen. Efter någon minut slog jag upp ögonen och exakt samma sak hände på nytt. Ännu en gång stirrade hon rakt på mig men vände snabbt bort blicken så fort jag öppnade ögonen. Vad är det här? Tänkte jag panikslaget. Av ren nyfikenhet blundade jag återigen bara för att se om hon skulle stirra på mig när jag sedan öppnade ögonen och hör och häpna: Ögonkontakt. Igen!
Tanken på att någon stirrade på mig gjorde mig spänd som fan. Det finns många anledningar till att en person stirrar på en, och ingen är speciellt positivt. Hade jag något lustigt i ansiktet? Hade jag spasmer i ena ögonlocken? Såg jag helt enkelt besynnerlig ut? Jag kände hur svetten som smått trängde sig fram i pannan när jag äntligen hörde att nästa station skulle vara Uppsala. Det innebar att de här tjejerna skulle bort, och att Kim skulle in. Jag skulle äntligen slippa fröken Otrevlig och jungfru Stirra. Äntligen.
I Uppsala kommer dock inte Kim utan den vackraste tjejen jag någonsin sett fram och frågade om platsen bredvid mig var ledig. Jag kände hur en gigantisk kör av änglar sjöng i mitt hjärta och hur solen någonstans i världen gick upp för en horisont. Det här var min första lyckliga stund efter 20 år av mörker. En belöning för den pina jag gått genom. Det var så här folk kände sig när Berlinmuren föll och de kunde äntligen känna den ljuva doften av frihet. Jag skulle precis öppna munnen och säga att Jaaaa, platsen är ledig, stay a while and listen, när jag plötsligt hörde ljudet av en slägga som slår rakt in en mur av titan. Det var Kim. Jävla Kim.
”Ursäkta, vi känner typ varandra så jag ska sitta här hä-hä”.
”Oh-kay”, sade hon glatt och gick vidare.
Det var första gången på länge som jag såg Kim och det tog honom mindre än en sekund att cock-blocka mig. Jag såg hur ängeln vände sig om i slowmotion och gick vidare och hur en flinande Kim satte sig bredvid mig. Då insåg jag att 20 år av mörker i Stefans liv antagligen skulle följas av ytterligare 20 år av mörker. Jag ville gråta, och frågade Kim vadfan han höll på med. ”Hon?”, sa han bara. ”Hon var ju ändå äldre än dig”.
Han kommer aldrig att förstå vad kärlek är.
Hur som helst så fortsatte resan in mot Stockholm precis som en resa in mot Stockholm ska ske. Vi gled vidare i tåget, kom fram till centralen, började genast gnabbas om huruvida vi skulle betala för ett skåp där vi skulle ha våra väskor eller inte. Jag påstod att det inte var säkert att man kunde lämna in väskor på spelningen i samband med sin jacka, Kim påstod att det kunde man. I slutändan tog vi det säkre före det osäkra och köpte – som Kim skulle säga – ett jävla skåp. Synd bara att Kim hade rätt; de hade tagit väskor i samband med jackorna på Annexet. Men låt mig inte gå händelserna i förväg, för kön innan vi kom in och lämnade in våra jackor var speciell.
De flesta köer här i världen är inte kul. En bilkö? Stressingivande och irriterande som fan. En kö i en mataffär? Det går oftast ganska fort, men det är inget som man kan kalla kul. Att köa på ticnet inför ett stort biljettsläpp? Biljetterna säljer slut i varje fall, att köa var helt jävla onödigt. Att köa inför Wasa? Den värsta kön av alla kanske, man måste köa för att få komma in i helvetet och inte nog med det: Man måste betala för att komma in också. Det är som två sparkar rakt i skrevet i följd.
Men att köa inför Slayer? Att köa inför Slayer är stämning. Medan vi stod ute i kylan och stod i något som mer liknande en mob (And if you listen to fools, the mob rules ♫) än en kö så hörde man då och då spontana gutturala vrål. ”SLAAAAAYERRR”, kunde man höra bakom sig. Strax efteråt hörde man från någon längre fram: ”SLAAAAAAAAAAYERRR”. Trevliga (nåja), likasinnade människor överallt omkring sig. Intill kön stod en märklig liten högtalare som spydde ut musik och ingen kunde höra exakt vad som spelades, man hörde bara diskanten och det fanns ingen bas. Stämning. Det var verkligen något elektriskt i luften.
Sedan kom vi äntligen in i Annexet. Det första som slog mig var hur mycket bättre det här var lokalmässigt än Fryshuset där jag såg Blind Guardian 2006. Det andra var hur mycket tjejer det var där. Mina fördomar hade spelat mig ett spratt, och det var trevligt som få att de hade fel. Även om det var bra mycket mer killar än tjejer på plats så var det inte värre än säg, en lördagskväll på krogen. Kanske t.om. bättre än en lördagskväll på krogen, vem hade trott det. Kim slet i mig hela tiden för att försöka rikta min uppmärksamhet till nästa snygga tjej, vilket blev jävligt rörigt för de var överallt. Sedan gick vi in till ”bandområdet” för att se förbandet Dr. Living Dead.
De var faktiskt ganska bra; inte så bra att jag vill lyssna på dem nu efter spelningen men de gjorde vad de skulle och värmde upp publiken. Jag tror de sjöng om radioaktiv strålning och död (de var samtliga utklädda till skelett, det kändes som Slipknot fast med glimten i ögat) men ärligt talat hörde jag inte ett ord. Trots att jag inte hörde vad de sjöng var ljudet ovanligt bra, jag är van vid att förbandens ljudkvalité brukar likna en mp3-fil som blivit konverterade till midi och sedan tillbaka till mp3:a. En trevlig start på kvällen i varje fall, men ändå blott en pytteliten aptitretare inför den äkta varan. Och strax efter förbandet hade gått av scenen kom den första riktigt matiga rätten.
En gigantisk baner prydde scenen där det stod Mastodon och motivet var från deras nyaste album Blood Mountain, som inte är speciellt nytt längre (nytt album i Januari woo). Tyvärr förväntade jag mig inte speciellt mycket från denna spelning då bandet skulle spela som en trio och saknade en gitarrist. För många band är kanske en gitarrist mer eller mindre inte så viktigt, men Mastodons melodier/solon är ofta byggda av harmonier mellan de två gitarrspelande galningarna så jag visste att det jag skulle se idag skulle bara vara en avskalad version av Mastodon. Ärligt talat förväntade jag mig en besvikelse. Det var dumt av mig. Redan efter första låten förstod jag att medlemmarna var likt valfångare som började spelningen med att genast kasta sig rakt ned i ett mörkt hav med harpunerna i högsta hugg. Att ljudet skulle kännas tunt på grund av att en spelare i bandet saknades var obefogat. Jag fick känslan av att bandet visste att de skulle bli svårt utan sin fjärde medlem, och gav ännu mera för att väga upp för den uteblivandem medlemmen. Trots de tekniskt svåra låtarna flög de kring på scenen och verkade ha kul, även om de också flög genom deras set. Inte mycket till mellansnack och de varvade låt för låt intill slutet. Höjdpunkten var helt klart March of the Fire Ants, men var fan var Blood & Thunder? När de inte öppnade med den låten tog jag förgivet att de skulle avsluta med den men…
Låten kom aldrig.
När ljuset tändes i lokalen kunde jag och Kim bara förbluffat stirra på varandra.
Vad fan.
Att Mastodon inte spelar den låten är som att Iron Maiden skulle hoppa över Number of the Beast. Det är låten som definierar dem, deras jävla hit, låten alla älskar!
Nu förstår jag hur folk kände sig när Queens of the Stone Age inte spelade No One Knows när de var i Stockholm på hovet. Även om Mastodons spelning var jävligt bra kunde jag inte skaka av mig känslan av otillfredsställelse över att de inte spelade min favoritlåt. Jag hade hoppats på att den skulle bli höjdpunkten, men nåja. Nästa gång jag ser dem så får jag säkert skrika Split your lungs with Blood & Thunder when you see the white whale etc. För en nästa gång kommer det att bli, kanske när de är support till Metallica nu i sommar? Mums.
Efter Mastodon var det dags för vikingarna (Amon Amarth) att äntra scenen. Det var ganska uppenbart att det var fler Amon Amarth fans än Mastodon fans i lokalen. Faktum är att jag tror jag såg minst lika många iklädda i Amon Amarth-tröjor som jag såg folk i Slayer tröjor? Märkligt men trevligt. Efter mastodontbesvikelsen var jag hungrig efter mer och så fort soundchecken var klar mörknade lokalen igen och stämningsfylld musik ljöd i bakgrunden. Även om varje metalband i världshistorien har ett orkestralt intro måste jag säga att Amon Amarths intro är riktigt bra. Någon framför mig sa till sin kompis att ”Det här introt får mig alltid att vilja hugga ihjäl någon med ett svärd, fast på ett bra sätt” och han har rätt. Redan innan introt var över hade gubbarna äntrat den mörka scenen och folk blivit sjövilda, och jävlar vilket tryck det blev sen när scenen badade i ljus och första låten var i full gång. De öppnade konserten med deras gamla känga (och kanske bästa låt) Death in Fire och det var ganska tydligt att publiken var mer entusiastisk nu än inför Mastodon. Det ”sjöngs” (nåja) och hoppades omkring och jag fick panikslaget undvika en moshpit som startade till höger om mig. Folk längst bak i lokalen verkade vara riktigt beklämda över att ett gäng gubbar på scenen – utklädda till vikingar no less – sjöng om ragnarök, Oden, fester på långbåtar, dräpa präster och att slåss mot jättar i Asgård men kom igen. Inte ens bandet tar det på allvar och det är bara ett jävligt kul tema och har man inte självdistans nog att slappna av och skrika att man vill dö för Oden är ens liv fruktansvärt grått. Efter första låten hade bandet ett tydligt grepp om mina kulor och de släppte aldrig taget. Det var bara en låt för mig som sänkte konserten något men annars var det bra låt efter bra låt. Frontmannen var dessutom jävligt kul. Någon i publiken skrek visa pattarna och han svarade lika snabbt med att han inte hade några, ”men du ser ut att ha ganska…!” varpå han gestikulerade med ena handen. Sedan var det mer publikfrieri och hur Stockholm var bra mycket högljuddare än Göteborg och folk blev obehagligt lyckliga när han skrek ”Skål!” och drack, så klart, mjöd från ett tjurhorn han hade i sitt bälte under hela konserten. ”Kasta kruset”, skrek Kim hänfört men inget krus kastades. En annan höjdpunkt var då slitna LG Petrov – känd som vokalisten från Entombed – spatserade in på scenen och sjöng en duett med bandet. So awesome. Han såg ut att ha jävligt kul, precis som resten av bandet. Likaså publiken. ”Kan ni headbanga då Stockholm?”, skreks det och alla försökte headbanga men få gjorde det snyggt. Vet inte hur mycket hår som piskades i mitt ansikte. Sedan var det dags för sista låten som var, tack och lov, Pursuit of Vikings. Det blev med andra ord ingen Mastodon-favorit-i-repris där bandet hoppade över sin bästa låt. Kim skrek så högt nu att jag hörde han mer än bandet, vilket var obehagligt, men samtidigt märkligt fängslande.
Allt som allt så gjorde Amon Amarth mig inte besviken, långt ifrån. Jag gillade inte ens bandet så mycket innan denna livespelning men nu är jag helt frälst. Riktigt bra liveband.
Sedan var det dags för Trivium. Efter två låtar skrek jag till Kim att det var dags att banga ur. Han nickade och vi drog. Jag säger inte att de var ett kasst band, medlemmarna var överallt på scen samtidigt och deras instrument flög; de var skickliga och flera i publiken gillade det. Men de spelar – enligt mig – en sån jävla blek form av musik. Metallica-wannabes med catchiga refränger. Jag fick höra att tydligen att folk i England kastat muggar med piss på bandet och skrikit ”Death to false metal!” men i Sverige fick de äntra scenen utan att piss kastades. Amon Amarth och Mastodon passade dock mycket bättre i sammanhanget än Trivium. För mig var de helt enkelt en paus (där jag köpte dricka och smaskade på Kims påse bilar) inför huvudakten själv.
And then… Slayer. Pausen inför det sista bandet var något längre än de tidigare pauserna och hela scenen täcktes av ett gigantiskt vitt skynke. Men innan man hunnit bli irriterad var det dags. Metalstorm spelades i bakgrunden och bandets logo flög över det vita skynket (snygg effekt). Stämningen i lokalen kokade. Efter ett tag såg man några mörka människokonturer bakom duken och sedan föll den och det faktum att vi var i helvetet var nu officiellt. Slayer var jävligt taggade. Jag var rädd för att de skulle köra på autopilot och bara såsa genom konserten låt för låt men fan heller; det lät riktigt bra och Tom Arayas röst skar genom luften. Varje trumslag kändes och gitarrerna var uppskruvade till 12. Basen dränkte inte det övriga ljudet och inget ljud dränkte basen. Senare fick jag veta att ljudet var något sämre längre fram men där jag stod var det så bra som man kan kräva på en konsert. De började med Flesh Storm och därefter rullade det på. Jag blev lite besviken på publiken då många inte kunde refrängen i Chemical Warfare (kom igen folk, det är ju en klassiker), men desto högre skrek jag. I likhet med Mastodon sa inte bandet så mycket till publiken utöver något ”How ya’ doing?” mellan låtarna men inför låten Cult så annonserade Tom låten något i stil med: ”Our next song is about love and peace”. Humor? Tufft. Ett par låtar som verkligen gick hem i publiken var bland annat nyare Disciple. Folk gillar verkligen att skrika ”GOD HATES US ALL” om och om igen. Andra låtar som fick igång folket var deras ”lugnare” låtar South of Heaven och Seasons in the Abyss. Åtminstone där jag stod.
Sedan efter South of Heaven var det dags. Introriffet till Angel of Death började spelas och folk skrek – bokstavligen talat – rakt ut (i enlighet med lyrik). Tom lät bli att sjunga hela första versen om jag inte minns fel men jag hörde ärligt talat ingen skillnad, de omkring mig sjöng minst lika högt som han hade gjort med micken. Antagligen högre. Den här låten var helt klart höjdpunkten på hela konserten för mig, riktigt jävla kul live-låt.
Efter den här låten körde de genom hela skivan Reign in Blood låt för låt. Det är alltid episkt när band plöjer genom gamla skivor på det här sättet, det känns nästan lite heligt. Albumet är bara kring en halvtimme lång och den halvtimmen gick förbi snabbt som få. När det var dags för Raining Blood var jag helt slut. Ungefär lika slut som jag är nu, hur jävla mycket skit har jag skrivit egentligen? Raining Blood var dock ett perfekt avslut på en fantastisk kväll. Biljetterna kostade bara fyrahundra kronor, bästa köpet någonsin. Senare läste jag att en som sett Slayer över 20 gånger tyckte att den här spelningen var den bästa de gjort. Jag valde rätt tillfälle att se dem.
Bilden ovan togs från centralstationen någon timme efter spelningen. Jag önskar att den aldrig hade tagits men det är den enda bilden på mig som jag hade i kameran från den här resan. Vad som hände sen var att jag och Kim åkte till hans lägenhet i Uppsala där jag sov över. Problemet var att innan vi kom fram till lägenheten fick vi lov att, ärligt talat, gå genom en snöstorm (vi gick i en evighet). Var så jävla skönt att få sova sen när vi till slut kom fram och jag fick däcka på en madrass.
Jag misstänker att många kände att det här inlägget var too long; didn’t read men för er som faktiskt har tagit er ända ned hit (utan att scrolla!) kan jag ge er en bonus. När jag hämtade ut biljetterna för två veckor sedan nu från ATG-ombudet var det en jävligt söt tjej i kassan. Först missförstod vi varandra då ingen hörde vad den andra sa men till slut fick jag mina biljetter. När jag sedan vända mig om och började gå sa hon, ”Du…”, och jag vände mig om och tittade frågande på henne. Då gjorde hon djävulshornet och sa ”Hell Awaits”.
Jag blev så jävla kär.
